Snaps, nubbe eller sup
Loading...
Loading...
Loading...
BestChampagne.se, DinVinguide.se och DryckesListan.se är guider för alla som har mat, dryck, vin och livsnjutning som gemensamma intressen. I DinVinguide.se finns de flesta artiklarna och på Dryckeslistan.se finns våra topplistor där vi vill hjälpa dig att göra livet godare och bättre. Våra skribenter hjälper dig med val av dryck till maten. På bägge sidor bjuder vi även på recept. Vi fyller kontinuerligt på med nya, härliga alternativ. Missa inte att kolla in varje vecka för din nya topplista. Missa inte heller BestChampagne där vi djupdyker i mousserande viner och framförallt champagne.
Välkommen att utforska mat och dryckesvärlden med oss!
Text: Magnus Reuterdahl
Det finns många snapsar att välja på. Många väljer sannolikt de stora välkända märkena men det finns också många mindre producenter som sätter sin helt egna profil på sina snapsar. Ytterligare ett alternativ är att krydda sin egen sprit för en mer personlig touch. Oavsett vilket kan det vara bra eller kul att känna till vad vi dricker och varför. I denna artikel fokuserar vi på snapsens historia.
Vi börjar väl från början, eller åtminstone så långt bakåt vi kan blicka. Exakt var och när destilleringen upptäcktes är dolt i forntidens dimmor. Men vi vet att destillering användes vid tillverkning av parfym på 700-talet e.Kr genom alkemisten Abu Musa Djabirs texter från 700-talet. Det finns dock äldre skrifter som omnämner destillering, ytterligare några år hundraden tidigare. Vidare finns också tidiga källor från Kina och Asien där destillat användes vid kruttillverkning.
Medeltidens apotekare gjorde som Mary Poppins: …med lite socker i botten så går medicinen ned…
Det var vanligt att man drack ur speciella brännvinsskålar, varifrån begreppet skål kanske kommer. Ett annat sätt var att nyttja en brännvinssked, då åts brännvinet som en soppa och det sägs att det är därifrån ordet ”sup” kommer.
Att krydda brännvin är något som är populärt än idag. Detta kan vi se bland annat genom att det kontinuerligt produceras böcker i ämnet.
Med större tillgång och billigare brännvin blev superiet snart ett socialt problem. Det var inte ovanligt att både adelsmän och bönder ofta var berusade redan på förmiddagen. Detta ledde till vår första rusdrycksförordning år 1622. Den åtföljdes av flera, till exempel 1638 års beskattning av både försäljning och husbehov och år 1775 så förstatligades brännvinsbränningen. Det vill säga all husbehovsbränning och import av utländskt brännvin förbjöds.
Folk fortsatte dock att bränna själva, och så småningom släpptes husbehovsbränningen åter fri. Med det ökade superiet igen och år 1855 ställdes all brännvinstillverkning åter under statlig kontroll. Tittar vi på hur mycket som dracks så förstår man att något behövde göras.
Enligt vissa källor drack en man i genomsnitt fem liter öl om dagen och i genomsnitt 50 liter sprit om året. Det kan jämföras med att vi idag, i snitt dricker knappt 9 liter ren alkohol per person (över 15 år).
Den stora konsumtionen skapade nykterhetsrörelsen och de påverkade såväl politiker som samhällsdebattörer att hitta lösningar på problemet. År 1922 genomfördes en folkomröstningen om rusdrycksförbud, en sådan som genomfördes i USA. I Sverige blev det dock inte ett förbud istället växte idéer fram som blev grunden till Systembolaget, Vin& Sprit och motboken.
Även vodka och brännvin kan drickas som en nubbe eller sup. Med vodka avses dock vanligen en helt okryddad ren sprit gjord på spannmål eller potatis, det finns dock smaksattvodka, t ex vanilj- eller citronvodka med flera. Brännvin gjordes ursprungligen på druvor, druvrester eller på vin men har sedan 1500- och 1600-talen främst gjorts på spannmål eller potatis.
För att få kallas vodka i EU måste spriten destilleras av jordbruksprodukter och uppnå en alkoholstyrka på minst 96%. Så stark är den inte när den säljs, då måste den hålla minst 37,5%.
Förr användes brännvin som ett samlingsnamn för alla spritdrycker, idag delas det vanligen upp i kryddat och okryddat brännvin, det senare snaps.
Det finns också många olika supar, en ordning man ska dricka dem. Jag brukar dock inte ta alla varianterna i visan, utan nöja mig med några få, eller några mindre. Det finns varianter på ordningen men också namnen, men detta är den som ofta anges:
Helan, Halvan, Tersen (“Knäppen”), Kvarten, Kvinten, Sexten, Septen (“Finsk-sexan”), Rivan, Räfflan, Rännan (“Repetitionen”), Smuttan, Smuttans unge, Lilla Manasse, Lilla Manasses broder, Femton droppar, Kreaturens (åter)uppståndelse, Professorns klagan (Absolut sista supen) och ett evigt liv (Den bleka dödens dryck).
Vad är då en snaps? Vanligen avses ett kryddat brännvin. Ordet snaps används inom alla nordiska länder och är besläktat med tyskans schnaps med samma betydelse, deras schnaps har dock andra släkttraditioner, ofta med mer frukt och bär snarare än med kryddor. Snapstraditionen i Sverige går tillbaka till åtminstone 1600-talet och kopplas till apotekarna och hembränningen.
Ordet nubbe kom till som smeknamn på nubb, som förutom ”liten spik” även betytt en liten sup. Nubb användes nämligen förr dialektalt om bland annat avskedssupar och färdknäppar. Första gången ordet nubbe noterades i skrift var i en tidning 1892.
Akvavit är en typ av kryddat brännvin som ska vara smaksatt med minst en av kryddorna kummin och dill. Namnet kommer från latinets aqua vitae som betyder livets vatten. Utöver de obligatoriska kryddorna kan det också förekomma andra kryddor.
Akvavit produceras bara i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Länderna har dock utvecklat drycken i lite olika riktningar.
Den norska stilen har vanligen tydliga toner av ekfatslagring, ofta sherryfat. Ett bra exempel är Linje Akvavit. I Danmark har akvaviten en smak som är mer dominerad av kryddor, framför allt kummin. Vidare har den ofta lite högra alkoholstyrka. Svensk akvavit har en större variation och plockar från såväl den danska som den norska traditionen och kan generellt upplevas som lite friskare i smaken. Ska tillstå att jag ännu inte druckit finsk akvavit men fått berättat för mig att den ofta minner om den svenska.
Snapsvisorna börjar bli populära i slutet på 1800-talet, bland annat hos studenter som sjunger dem som en del i nationslivet men också i manskörer. De snapsvisor vi sjunger i dag är har skrivits under de senaste 125 åren och varje år tillkommer det nya. Snapsvisorna är en unik svensk visskatt med stora variationer. Utmärkande är att den sjungs till snapsen, att den har en känd melodi, att den är kort och gärna humoristisk med en knorr på slutet.
Den mest kända snapsvisan ”Helan går” är ungefär 150 år gammal. Den bygger på supordningen ovan i texten.
Med det lämnar jag över till dig att njuta av snaps till högtidernas och/eller vardagens rätter. Innan jag häller upp en hel eller halv vill jag dock tipsa dig om att hålla koll efter Snapsens dag, den sista lördagen i augusti. Det är den dag som gruppen Nordiska akvavitens vänner har valt att lyfta snapens och dess historia. Datumet är valt då det ligger nära tiden för våra kräft- och surströmmingsskivor. Datumet kopplar också till Olof Peter Anderson (född den 29 augusti år 1797), dvs det namn vi ser på flaskor av märket O.P. Anderson.
Skål!
Magnus Reuterdahl