Oavsett om vi närmar oss midsommar, påsk eller jul så är snapsen, nubben eller supen något som många ser som en viktig del av firandet. Snapsen är mer än en hutt, det är en måltidsdryck och smakförhöjare. Alkoholen bryter ner det feta i maten och smaksättningen på den möter smakerna på tallriken, den kan såväl förstärka dem som mildra dem.

Det finns många snapsar att välja på. Många väljer sannolikt de stora välkända märkena men det finns också många mindre producenter som sätter sin helt egna profil på sina snapsar. Ytterligare ett alternativ är att krydda sin egen sprit för en mer personlig touch. Oavsett vilket kan det vara bra eller kul att känna till vad vi dricker och varför. I denna artikel fokuserar vi på snapsens historia.

Snapsen historia

Vi börjar väl från början, eller åtminstone så långt bakåt vi kan blicka. Exakt var och när destilleringen upptäcktes är dolt i forntidens dimmor. Men vi vet att destillering användes vid tillverkning av parfym på 700-talet e.Kr genom alkemisten Abu Musa Djabirs texter från 700-talet. Det finns dock äldre skrifter som omnämner destillering, ytterligare några år hundraden tidigare. Vidare finns också tidiga källor från Kina och Asien där destillat användes vid kruttillverkning.

Inga av dessa gjorde dock snaps! Först kom kunskapen om att göra sprit till Europa, någon gång på 1100-talet och till Sverige på 1400-talet. Det finns dock äldre medeltida texter från t ex Danmark som visar på att kunskapen om destillat funnits i norden tidigare. Inledningsvis användes det även här för kruttillverkning och sedermera som läkemedel. Det är från det senare som namnet akvavit kommer, Aqua vitae, livets vatten. Medicinen smakade dock inte perfekt så apotekarna började tillsätta kryddor, örter och/eller socker. Med detta kunde de skyla över de värsta felsmakerna och finkeloljorna. Den första i Sverige som beskriver kryddat brännvin är en munk från Vadstena, Peder Månsson. Han skriver i en läkebok från 1522 om hur brännvinet tar åt sig kryddors, rötters, fröns och blomors egenskaper. Under medeltiden föredrogs örter med stark smak som man trodde eller visste hade medicinska egenskaper. Här i Norden var malört och kummin populära, det här är med andra ord när grunden till vårt kryddade brännvin läggs.

Medeltidens apotekare gjorde som Mary Poppins: …med lite socker i botten så går medicinen ned…

Kryddningarna gjorde att brännvinet blev populärt. Inledningsvis gjordes det på vin, vilket var dyrt. Det blev därför än mer populärt då vi lärde vi oss att göra brännvin av spannmål under 1500-talet vidare på potatis på 1600-talet. Med detta blev brännvinet något för alla och envar. Med de nya kunskaperna var det också lättare att bränna hemma, vilket gjorde att det snart uppstod en mängd lagar kring försäljning och tillverkning.

Det var vanligt att man drack ur speciella brännvinsskålar, varifrån begreppet skål kanske kommer. Ett annat sätt var att nyttja en brännvinssked, då åts brännvinet som en soppa och det sägs att det är därifrån ordet ”sup” kommer.

Att krydda brännvin är något som är populärt än idag. Detta kan vi se bland annat genom att det kontinuerligt produceras böcker i ämnet.

Från bruk till missbruk

Med större tillgång och billigare brännvin blev superiet snart ett socialt problem. Det var inte ovanligt att både adelsmän och bönder ofta var berusade redan på förmiddagen. Detta ledde till vår första rusdrycksförordning år 1622. Den åtföljdes av flera, till exempel 1638 års beskattning av både försäljning och husbehov och år 1775 så förstatligades brännvinsbränningen. Det vill säga all husbehovsbränning och import av utländskt brännvin förbjöds.

Folk fortsatte dock att bränna själva, och så småningom släpptes husbehovsbränningen åter fri. Med det ökade superiet igen och år 1855 ställdes all brännvinstillverkning åter under statlig kontroll. Tittar vi på hur mycket som dracks så förstår man att något behövde göras.

Enligt vissa källor drack en man i genomsnitt fem liter öl om dagen och i genomsnitt 50 liter sprit om året. Det kan jämföras med att vi idag, i snitt dricker knappt 9 liter ren alkohol per person (över 15 år).

Den stora konsumtionen skapade nykterhetsrörelsen och de påverkade såväl politiker som samhällsdebattörer att hitta lösningar på problemet. År 1922 genomfördes en folkomröstningen om rusdrycksförbud, en sådan som genomfördes i USA. I Sverige blev det dock inte ett förbud istället växte idéer fram som blev grunden till Systembolaget, Vin& Sprit och motboken.

Kärt barn har många namn, snaps används dock för kryddat brännvin. Andra namn kan användas lite mer gränsöverskridande t ex hutt, hojt, dram, järn, blecka, pilleknarkare med mera. Namnen kan skilja sig geografiskt i landet men de har också förändrats över tid. Övertid har också dess storlek varierat. Idag dricker vi oftast 4:or eller 6:or. På 1800-talet dracks de ofta som en jungfru eller kronsup, bägge ca 8,2 cl. Efter det var standardstorleken 7,5 cl och sedan 1955 är den 6 cl.

Vodka och okryddat brännvin

Även vodka och brännvin kan drickas som en nubbe eller sup. Med vodka avses dock vanligen en helt okryddad ren sprit gjord på spannmål eller potatis, det finns dock smaksattvodka, t ex vanilj- eller citronvodka med flera. Brännvin gjordes ursprungligen på druvor, druvrester eller på vin men har sedan 1500- och 1600-talen främst gjorts på spannmål eller potatis.

För att få kallas vodka i EU måste spriten destilleras av jordbruksprodukter och uppnå en alkoholstyrka på minst 96%. Så stark är den inte när den säljs, då måste den hålla minst 37,5%.

Förr användes brännvin som ett samlingsnamn för alla spritdrycker, idag delas det vanligen upp i kryddat och okryddat brännvin, det senare snaps.

Supordning

Det finns också många olika supar, en ordning man ska dricka dem. Jag brukar dock inte ta alla varianterna i visan, utan nöja mig med några få, eller några mindre. Det finns varianter på ordningen men också namnen, men detta är den som ofta anges:

Helan, Halvan, Tersen (“Knäppen”), Kvarten, Kvinten, Sexten, Septen (“Finsk-sexan”), Rivan, Räfflan, Rännan (“Repetitionen”), Smuttan, Smuttans unge, Lilla Manasse, Lilla Manasses broder, Femton droppar, Kreaturens (åter)uppståndelse, Professorns klagan (Absolut sista supen) och ett evigt liv (Den bleka dödens dryck).

Snaps

Vad är då en snaps? Vanligen avses ett kryddat brännvin. Ordet snaps används inom alla nordiska länder och är besläktat med tyskans schnaps med samma betydelse, deras schnaps har dock andra släkttraditioner, ofta med mer frukt och bär snarare än med kryddor. Snapstraditionen i Sverige går tillbaka till åtminstone 1600-talet och kopplas till apotekarna och hembränningen.

Nubbe

Ordet nubbe kom till som smeknamn på nubb, som förutom ”liten spik” även betytt en liten sup. Nubb användes nämligen förr dialektalt om bland annat avskedssupar och färdknäppar. Första gången ordet nubbe noterades i skrift var i en tidning 1892.

Akvavit

Akvavit är en typ av kryddat brännvin som ska vara smaksatt med minst en av kryddorna kummin och dill. Namnet kommer från latinets aqua vitae som betyder livets vatten. Utöver de obligatoriska kryddorna kan det också förekomma andra kryddor.

Akvavit produceras bara i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Länderna har dock utvecklat drycken i lite olika riktningar.

Den norska stilen har vanligen tydliga toner av ekfatslagring, ofta sherryfat. Ett bra exempel är Linje Akvavit. I Danmark har akvaviten en smak som är mer dominerad av kryddor, framför allt kummin. Vidare har den ofta lite högra alkoholstyrka. Svensk akvavit har en större variation och plockar från såväl den danska som den norska traditionen och kan generellt upplevas som lite friskare i smaken. Ska tillstå att jag ännu inte druckit finsk  akvavit men fått berättat för mig att den ofta minner om den svenska.