Vodka-skolan

Vodka, som ofta missförstås, är kanske världens mest felbedömda spritsort. Många tror felaktigt att “har du provat en, har du provat alla” eller att “det smakar ju ingenting, det är bara ren sprit”. Inget kan vara mer felaktigt. Vodka är en betydligt mer komplex dryck än vad man först kan tro.

Kunskapen om destillation spreds också genom de krig som utkämpades, där soldater inte bara utbytte erfarenheter utan även tekniker. Ursprungligen användes sprit främst för medicinska ändamål, som smärtlindrande liniment och, hör och häpna, som rakvatten. Med tiden insåg man att vodka även kunde öka modet i strid när den konsumerades invärtes.

Många tror att vodka är en “död” sprit, men så är inte fallet. Trots att den kan innehålla så lite som 30 milligram doft- och aromämnen per liter, jämfört med cognacens cirka 2000 milligram, kan vodka ha en distinkt smak av sina råvaror. Vodka exemplifierar den svåra balansgången mellan renhet och bevarande av råvarans ursprungskaraktär. Detta blir tydligare om man jämför olika sorter utan is, snarare än att bara sippa på ett glas “vodka on the rocks”.

De klassiska basråvarorna för vodka inkluderar potatis, korn, vete och råg. Numera tillåter EU även melass och druvor som råvaror, vilket har väckt oro i de nordiska länderna som vill bevara vodkans traditionella karaktär. Det är dock ett krav att dessa icke-traditionella råvaror anges på etiketten. Råg är en vanlig ingrediens eftersom det är ett tåligt sädeslag som trivs i kalla klimat och magra jordar.

I Polen och Norge fortsätter man av någon anledning att använda potatis som råvara för vodka, ibland i kombination med spannmål. Det finns flera skäl till att potatis inte är det mest ekonomiska valet; av 100 kilo potatis får man endast ut cirka 10 liter ren sprit, beroende på stärkelseinnehållet, medan samma mängd råg kan ge upp till 30 liter. Dessutom är potatis svår att lagra, då den har en tendens att eftermogna och ruttna, medan spannmål kan lagras i princip hur länge som helst. Det är värt att notera att Carlssons Vodka har gjort sig ett namn genom att använda svensk färskpotatis, vilket kan verka motsägelsefullt, eftersom färsk potatis har ett lågt stärkelseinnehåll som ger mindre socker – den grundläggande komponenten för alkoholproduktion.

Termen vodka omfattar idag en mängd olika spritsorter, från ren neutral alkohol till mer komplexa och aromatiska varianter, ibland smaksatta. I grunden är vodka, akvavit och snaps i stort sett samma sak, med gemensamma råvaror och liknande tillverkningsmetoder, och de lagras sällan på ekfat. En avlägsen släkting är den engelska ginen, som har sina rötter i genevern, ett spannmålsdestillat, men det är en annan historia.

Det finns även lagrad vodka i Polen och Ryssland, känd som “Starka”, vilket är ganska ovanligt. Ekfatslagringen syftar inte till att färga eller smaksätta spriten, som i fallet med whisky, utan att mjuka upp karaktären något. Exempel på smaksatt vodka inkluderar polska varianter som kryddas med rönnbär eller myskbrodd, även kallad buffelvodka. De syntetiskt smaksatta produkterna från Absolut ser jag mer som drinkingredienser än som äkta vodka.

Den vodka vi känner idag har sina rötter i 1800-talet, då kolonnapparaten uppfanns av skotten Robert Stein och vidareutvecklades av irländaren Aeneas Coffey. Denna apparat möjliggjorde kontinuerlig destillation, vilket förbättrade kvaliteten och effektiviteten i produktionen av vodka, och metoden spreds även till Ryssland. Trots att kolonndestillation är den dominerande metoden idag, används enkelpannor fortfarande av vissa destillerier som en form av exklusivt hantverk.